Fredagen 7 september.
Idag begravs en stor man. Gunnar Rydholm, Degerfors störste supporter har gått bort.
Gunnar, tack för den tid du gav oss.
Jag minns än när jag som liten pojk mötte dig första gången på Stora Valla, så klart, och du däruppe från dina 207 cm klappade mig på huvudet och hälsade mig välkommen. Du var alltid med och ställde alltid upp. Hela vägen genom pojklaget och upp i juniorlaget. Alla hemmamatcher, alla bussresor, alla möten, alla cuper. Så fort det var fotboll så var du där.
Aldrig ett ont ord om någon, vänlig och personlig mot alla och kunde närsomhelst agera uppslagsverk för såväl födelsedagar, namnsdagar och alla möjliga släktförhållande för vem som helst.
Imitationerna. Svårt att förklara för en icke invigd. Men om ni åkt till Stockholm en regnig söndag i september, förlorat med 5-0 och fått två röda kort men ändå sitter där på väg hem med ett leende läpparna. Varför? Jo, när bussen rullar hemåt stiger Gunnar framåt, greppar mikrofonen och ger oss katten, älgen och stekpannan och alla andra favoriter. Så enkelt, så genialt.
Detta var för tidigt Gunnar. Du hade precis stämplat ut, lagt bort TM för sista gången och skulle leva som pensionär och njuta av lediga dagar. Livet är orättvist och de godaste får ibland inte chansen att tackas nog för den glädje de sprider till andra.
Det kommer aldrig att finnas någon som Gunnar. Ingen kommer att ta hans plats, varken i hans yrkesroll, som DIF-supporter eller som vän.
Tack för allt du gav oss Gunnar, du kommer alltid finnas med oss.
Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar